GonnaMakeIt

Det blir tyvärr inte mycket träningsskriveri då jag inte har haft möjlighet att träna. Inte för att jag inte vill och kan-från nacken ner - utan för att det gör så himla ont av att bara göra en knäböj. Jag menar, det trycket som uppstår i huvudet (som vi inte lägger märke på när vi är friska) är så mycket för en nyopererad att Alvedon måste tas.

Sedan vill jag inte gå ut direkt. Mitt ansikte… Hmm hur ska jag uttrycka mig- lite deformerad, asymmetriskt, helt jäkla fel- helt enkelt. Tänkte ställa upp som Quasimodo look alike. Skulle vinna GARANTERAD!


Nu när jag inte tar mig ut, kommer folk till mig och hälsar på- det är det som är det underbara med familj. Det är lite en för alla och alla för en- i ALLA aspekter. Har man opererats - så kommer HELA truppen och hälsar på- vart man än befinner sig. Jag är inget undantag.


Härligt att se deras första reaktion när dem ser mig för första gången. Den säger lite i stilen med: oooooh maaaj gadd!!! VAD hände DÄR???!!
Tystnad uppstår.
Man känner hur hjärnkontoret jobbar för fullt- då dem inte kommer på något snällt att säga. Men vill inte ljuga för mig heller. Sen kommer en;
-HEJ Nathaly! Hur mår du?
Hahaha! Jag förstår dem- jag kan själv se mig i spegeln, även om ena ögat är uppsvullet och ger mig asiatiska drag- i halva ansiktet. Uppsvullnande sträcker sig verkligen från halva näsan till örat. Dessutom har ”ögonbrynsmuskeln” påverkats.  Ni vet den som gör att man kan lyfta på ögonbrynen och säga ”how you doing?”- exakt den! Den har påverkats eller den är på en ”off mode” och har fallit ner. Jag kan inte röra den, hur mycket jag en försöker.  Har ni börjat få en bild på hur HALVA ansiktet ser ut på ett ungefär? No?  
- Nej, jag kommer inte att lägga upp någon bild.

Det roliga är att familjen a.k.a släkten kommer och hälsar på, visar sin omtanke osv osv. Vilket är riktigt riktigt nice många gånger. Det svåra och jobbiga är när dem börjar berätta massa roliga historier. Min kusin och hans sambo har nyligen kommit hem från en 6 månaders backpacking i Afrika och har MASSOR av (nu) roliga historier. Jag ville DÖ! 
Jag kan knappt prata, äta eller göra något med ansikte- lite stelopererad kind of thing. Remember-halva, resten fungerar som vanligt. Ser skitnormalt ut. Verkligen.

Tänk er frustrationen av att sitta där och höra roliga historier/ händelser en efter en. Viljan av att kunna skratta rakt ut och ha en känsla av att inte få tillräckligt med luft? Man blir tvungen att hålla tillbaks skrattet för att inte få ont. Det går liksom inte. Man vill bara skratta ännu mer! Det blir den effekten helt enkelt. Får man inte skratta- då får man skrattanfall. Så är formeln, tror att det är lag på det :) Dem enda som inte visste om det var mina lärare på gymnasiet… och högstadiet för den delen..
Gaaaahhh sån frustration!  Längtar av att kunna skratta och le med HELA mitt ansikte… Undertiden får jag ge ett halvt leende :)